Åskan kom

Det åskar ute. Äntligen regn! Efter en lång vecka av tungsinne och tung värme kom både ovädret och mensen. Jag känner hur jag kan identifiera mig med kraften i åskan – hur alla spänningar har byggts upp innan de tillslut dras så hårt samman att de exploderar. Frigörelse, något lossar, det rinner, klimax är uppnått och kanske en svalka följer…

Barn och potentiella svärföräldrar

Äntligen eget hem. Vi har bott hos Mannens föräldrar i ett halvår, och nu har vi flyttat till vårt eget. Helt underbart! Jag känner mig så lättad och avslappnad att det enda som egentligen stör min tillvaro är dåligt samvete inför just detta faktum om att jag tycker det är skönt att vara ifrån dem. Har inte riktigt landat än, känns lite för bra för att vara sant tror jag. Det är många negativa känslor som strömmar upp när jag tänker på att bo där och föräldrarna. De är som personer fina och jag älskar dem på något plan, men mest känner jag mig faktiskt lite lätt jagad och pressad när jag tänker på dem. Det är nog för att jag förknippar deras bild av mig med en framtidsbild som jag inte riktigt gillar. En där vi är väldigt knutna till dem, där vi har barn och där livets mening för föräldrarna hänger på oss. Är visserligen lite nervös angående C-uppsatsandet också, men jag försöker ta det som positiv nervositet, det är ju intressant och roligt också!

Iallafall, jag och M pratade häromdagen om detta med framtidsidéer, och det slutade faktiskt med att vi lättade på vår förlovning och öppnade explicit upp möjligheten att det kanske inte alls blir vi. Det får tiden visa. Jag berättade att jag inte alls känner för att skaffa barn, då är filosofin och sanningssökandet mycket viktigare för mig. Och på sistone har jag sökt sanningen kring just det här med att skaffa barn. Än så länge har jag fortfarande väldigt svårt att se poängen, eftersom hela livet känns så outgrundligt som det är, varför ska jag då bara acceptera lunken och göra som alla andra och se till att jag får fullt upp med att ta hand om nya människor i världen och ge mig själv mycket mindre möjligheter att utforska livet. Inte för att man inte kan göra det med barn eller till och med genom barn, men det finns så många höttande fingrar i luften kring det här, förväntningar, oifrågasatta sanningsuppfattningar, tabun, tyckanden och uppfattningar om vad det innebär att ta ansvar. jag vill inte riktigt föda in någon människa i detta samhället – vill inte tvinga in mina barn i kommunal skola, ramar, gränser, regler. Vill ha en lugn och öppen tillvaro.

Tecken på att du inte har tillit

Du andas inte lugnt, fullt och djupt

Du låter allvaret ta dig, istället för att använda allvar som ett medel i din egen tjänst

Ditt synfält smalnar, och medvetenheten om omgivningen stressar upp dig

Moder Jord och Höga Skyar

O, jord! Du älskade, älskande jord!

I överflöd ger du och dig kan jag ta av!

Gör en plan, var klar med vad du vill.

Om jag bara inte var så rädd för att sugas ut, och så rädd för att själv suga ut!

Jag känner att jag behöver gråta i din famn. Mor, moder jord.

Och far – jag längtar så oerhört efter dig och är så glad att du och de som är dina själsfäder är så engagerade i mig.

Jag är orubbligt säker på det. Har med glädje känt det länge.

Höga skyar! Klar, kristallklar, luft. Fullständig befrielse och hög, enkel kärlek

Vi tar varandra förgivna och vet att vi älskar varandra där

Vi kan le åt dem som tvivlar, men också förstå och hjälpa med kraft

Styrka, det var vad ni svarade att jag måste ha med mig

Förutom en klar plan. En beslutsamhet!

Beslutsamhet.

Guldglimtar

Mina ögon trötta

Min mage knipandes

Så sätter han på musik och fångar upp mig i sina armar

på skämt först, förstås, men vi dansar tätt tätt intill hela låten ut

En lugn tryckare, smekandes, min kind mot hans hals, min hand i hans nacke, hans armar runt min kropp

den värmen behövde vi

Dottern heter Julia, 8 år

Vi spenderar hela kvällen tillsammans, hon och jag

Hon sprider värme och glädje, sprudlar, jag har inte ätit men jag behöver ingen annan energi än hennes

Vi målar träd med blommor i, vi gör kakor av sand – konstverk

Världens skönhet och oändliga möjligheter öppnas upp för mig,

jag lär mig leka och skapa igen, tack!

Guldglimtar kommer oanmälda

“Be in the Mystery”

Det ÄR så konstigt. Det är det! Och ännu konstigare är det att man glömmer bort konstigheten så lätt.

På sistone har jag vaknat frågande varje morgon – jag kan inte avgöra om det är upphetsande eller stressande, glädjande eller förvirrande, det enda jag vet är att det är väldigt starkt. Persistent. Visst har jag alltid varit fascinerad av livets underlighet eller varit djupt frustrerad av samhällets ignoras och ytlighet, men nu är det så oprovocerat och konkret. VARENDA MORGON den senaste månaden har jag alltså vaknat och känt så här! En obestämd ilning i solar plexus och en antydan till rörelse i bröstet vid tanken som jag artikulerar för mig själv som: “Livets absurditet! Det ÄR verkligen konstigt – här är jag nu ännu en morgon, ännu en dag ska jag slitas mellan att jobba med mig själv på de förutfattade grunder som ges och en önskan, nej, snarare en uppmaning, att att leta på nytt håll, att hålla frågan vid liv genom dagen, att försöka se i dimman.

Det är som om jag hör ett kall på ett totalt främmande språk som uppmanar mig att göra någonting som ligger på en väg som inte finns för mänskligheten.  Som mest känns som ett fantasifoster, en dröm, och som jag på grund av det inte kommer kunna följa förrän jag… ja , vaddå? Förändrar mitt sinnestillstånd? Det är ju det ena jag jobbar med – att försöka finna frid och inte begära så mycket i min vardagstillvaro. Men, nej, det känns så oerhört diffust att jag större delen av tiden inte tror jag kommer lyckas följa den eller göra något av den känslan om det inte först händer något radikalt i mitt liv. Ibland är det som om jag går och letar efter rätt anledning – en anledning som jag kan förmedla till de mina – på det här språket – och som kan ursäkta vad jag kommer göra.

Det här är ju också absurt.

Hittills har jag gått och tänkt att bara jag kan integrera medvetenheten om mysteriet i mitt liv, så kommer meningen med det visa sig genom att jag kommer leva lyckligare eftersom jag är mer sann då. Ungefär.

Men nu, i den nakna känsla jag har i denna stund, slår det mig att det lika gärna kan vara något helt annat jag ska göra med den. Jag vet inte.

Det är väldigt svårt, väldigt väldigt svårt, att ge uttryck för det här. inte ens med mina vänner eller min man kan jag prata med om det här fullt ut. Det är därför jag ofta känner att jag vill dra mig utanför ramarna, för att öppna upp möjligheten att stöta på er andra som förstår vad jag pratar om. Ni som också vill “be in the mystery” och rida ut det vad det än kan innebära.

Det här med lycka hänger nog ihop med saken bara genom att jag tror att jag aldrig kommer känna mig till freds förrän jag vågar lyssna till det där kallet… någon som vet vart det bär av?

Att sätta ordet mysteriet på det förvränger det genom att göra det alldeles för bekant, integrerat. Det ska nog hållas utanför språket, helt enkelt, för att fortfarande kunna vara ett koncept som refererar till vad det nu är som försöker uppenbara sig.

En dag vid stugan

Idag minns jag min pappa.

Mammas bästa väninna och hennes syster har varit med mig och min mamma hela dagen idag ute i vår underbara lilla stuga ute i bokskogen, nära Björkasjö. Hon har cancer, Eski, en elakartad hjärntumör som återkommit, opererad tre gånger om, och hon har varit nära döden två gånger på bara ett par månader. Men hon är fantastisk. Hon har gått igenom sex veckors daglig strålbehandling, och har trots det varken varit trött eller mått illa eller klagat en enda gång. Denna kvinna är full av faith, hela sitt liv har hon ägnat till Gud, i lovsång på alla vis, tagit med sig sin kristna tro i både det stora och lilla. Imorgon ska hon in på sjukhuset för en MRI-scan för att se om cancern återkommit ännu en gång. Jag undrar vad hon tänker.

Det var en vacker dag. Inget märkvärdigt, men ändå väl värd att lägga märke till och märkbart värdig. En långpromenad i växlande molnighet, besök på den närliggande kulturgården och det vackra vandrarhemmet.  Solblänk i vattnet och kluckande vågor.

Jag kom hem nu och känner mig egendomligt känslomässigt labil. Hon vandrar med döden, precis som min pappa gjorde för tolv år sedan, innan han dog. Idag skrattade vi, badade, plockade blåbär och åt gott alltmedan vi pratade om och upplevde hur underbart det är där ute, i stugan med omnejd. Mamma ska sälja stugan. De bor i England, men funderar på att köpa huset, därför, men inte bara därför, var det en glädjefylld dag. Det kändes underbart att tänka sig att de skulle vara där och njuta av det vi haft i några år nu, och speciellt med tanke på att vi då också skulle kunna besöka dem där, och kanske även kunna fortsätta vara utan dem där, ganska ofta.

Denna dag har varit fylld av närvaro och hopp, och jag tror längtan väcktes i mig som den alltid gör i ett sammanhang av genuinitet. Och jag var i hjärtat idag, vilket gör mig så tacksam, även om det är smärtsamt. Livet är så vansinnigt konstigt, döden är så nära, vi håller den så långt borta. Framtiden är vacker, det finns så mycket man kan göra om man tar varje steg i tillit till den stund som råder, samtidigt som den obevekligt passerar in i en dåtid som smärtar i minnen av kärlek, svunna drömmar, uppfyllda eller inte, de smärtar ändå. För nu står vi här, till ljudet av vindens sus i träden, med dofter och syner tillhörandes den vackraste dröm. Vi är nära dem vi älskar, och vet att de ska dö, att den ska ge upphov till kärlek som både söndrar och sammanför. Vi vet att det finns en övergång mellan nu och sen, nu och då, men vi vet inte var den är, hur stort nuet är, hur fullt vi kan låta oss vara närvarande. Vi vet att det pågår någon slags rörelse, men här och nu känner vi den inte, men vi fortsätter tro på den. Det är inte bara framtiden som ter sig som en avgrund, även historien egentligen.

Pappa var lika konkret, faktiskt närvarande i våra liv som Eski var idag. Han gick med samma ovetskap, och vi runtomkring också. Sedan hände det otänkbara, men livet bara fortsatte. En blind vägg, en osynlig linje som man inte vet vad den betecknar. I efterhand ser man knappt att den finns där, hände det verkligen och vad betydde det? Vad hände sen? Skulle så gärna pratat med honom nu, min pappa. Även han var stark i sin tro, i Jesus, kärleken.

Känns på sätt och vis som att jag sätter ord på helt fel saker angående denna dagen. Men jag vill vittna om den. Den är fortfarande, och den är vacker. Det finns skönhet just här, nu!!! (Var? Vilken tid, vad är det?) Systern och jag gick så bra ihop. Jag älskade att se henne lysa upp så oerhört av naturen, samtalen. Jag tror nog det viktigaste jag ska ta med mig från denna dagen har att göra med gemenskap. Det är så oerhört viktigt att omge sig med människor att älska, att känna, att dela livet med. Möten, livet sker i möten – i möten behöver du vara närvarande, annars minns du dem inte – bara fakta om dem. Äkta möten är eviga.

Indisk och sydamerikansk livsfilosofisk parallell

Jag tror kärlek handlar mycket om att komma över gränser. Därför skapar kärlek utrymme. I utrymme har jag tidigare påstått att möjlighet till att “se klart” (som filosofi handlar om egentligen) blir större, och fler samband blir tydliga. När jag skuylle leta material till ett tal om kärlek som jag skulle hålla vid ett filosoficafé i maj stötte jag på ett citat av Nisargadatta Maharaj, en indisk hinduisk spirituell ledare, guru och Advaita Vedanta–filosof som levde från 1897 till 1981. Citatet lyder;

”When I see that I am nothing, that is wisdom, When I see that I am everything, that is love, my life is a movement between these two”.

Kärlek är att förstå att man är “allt”. Kanske kan vi tolka detta som att kärlek är att sudda ut gränsen för vad som är jag själv och vad som ligger bortom i en förståelse av att allt hänger samman.

I Alberto Villoldos bok “schamansk Healing”, vad än man må tycka om sådana ämnen, stötte jag på en parallel till detta citat. Det var i en passage som handlade om en kvinnlig inka-indiansk schaman vid namn ”Dona Laura” som hade den ovanliga förmågan att kunna byta skepnad. Vare sig vi tolkar det här bokstavligt eller mytologiskt så ger det ett bra exempel på vilken slags mystisk livfilosofi man kan finna bland ursprungsfolken i Sydamerika.

Hon sade;

När man förstått att man i sina celler är exakt samma som allt annat, inte mer betydelsefull än en insekt, inte heller mindre betydelsefull än solen, då kan man byta form till vad man vill.

Dvs, då har man nått livets hemlighet, kommit bortanför barriärerna, definitonerna av vad som är jag och inte. Man har skapat utrymme.

Kanske kan man säga att utrymmet bekraftar sig självt för oss, genom sådana här samband…

Mozart, appropå utrymme

Medan jag sitter och skriver och forskar i filosofi, har jag de sista dagarna testat att lyssna på klassisk musik samtidigt. Det har ju visat sig att elever som lyssnar till mozart på lektionerna koncentrerar sig bättre, så jag tyckte det var dags att testa. Det finns till min stora lycka en fantastisk radiokanal, se www.accuradio.com, där man kan lyssna på all musik mellan himmel och jord, inklusive mozart givetvis.

Det fungerar fantastiskt bra, faktiskt. Om jag lyssnar på låg volym så blir det som ett mjukt skydd mot omvärlden, som ett rum som öppnas utan hårda gränser som lockar en att tänka på vad som finns bortom väggen. Ett perfekt studierum. Enda problemet är att det ibland är så fantastiskt vackert att jag inte vill något annat än bara dras med ut i musikens värld, bortom tid och rum!

Musik är vanligt som ett exempel på mysteriet tiden inom filosofin. Hur kan vi i vad vi kallar nuet höra ett musikstycke, med på varandra följande noter, separerade i tiden, som en enda enhet? Den temporala aspekten är alltså uppmärksammad, men nyss slog det mig, när jag lyssnade på mozarts pianoconcert no 21 i C dur, att musik faktiskt också öppnar upp ett transcenderande rum – genom detta vidgande av nuet. Så musik är intressant både i förhållande till rum och tid. För att inte tala om allt annat musik är kopplat till…

Vill också understryka sambandet mellan denna upptäckt och längtan efter utrymme som en förutsättning för välmående som jag skrivit om för någon vecka sedan.

Hon Gör Ont

Hon väntar med att andas lite för länge

håller inne, tung över bröstet

Vill så gärna ha drömmen att hon håller den för hårt – alldeles för hårt

desperationen följde med in i paradiset, färgar allt hon ser

Och nu ger hon luft åt sina farhågor, men inte de äkta

De snäpper till, lite för fort, smärtar andra

släpper ut, gör bröstet tyngre

Hon har drömmen nu, men bara på en punkt där hon nu fokuserar hårt – alldeles för hårt

På det lilla jaget utanför som är halva hon

Blundar för smärtan, uthärdar omedvetet sin egen rädsla

Alldeles i onödan