Gå inte på snacket om att vi måste skapa nya jobb!

Om det finns någon tid och någon plats genom hela mänsklighetens historia där det borde vara möjligt för alla att leva väldigt gott utan att behöva jobba arslet av sig och utan att utnyttja andra, så är det väl här och nu – i Sverige idag. För att realisera detta krävs ett nytänkande.

Gå inte på snacket om att vi måste skapa nya jobb! Vi kunde väl lika gärna ha en uttrycklig strävan efter att minska arbetsbördan på alla plan? Den omsättning av varor och tjänster vi har idag är baserade på en viss uppsättning behov, många av vilka vi inte alltid haft eller ens nu egentligen behöver. I denna sfär jobbar vissa mer än andra, vissa får betalt och andra inte, och inte alltid sammanfaller de två. Är lösningen verkligen att jämna ut saker och ting genom att skapa nya jobb för att få de som inte arbetar ”upp till samma nivå”? Är det inte fördelningen av det arbete som verkligen måste göras som behöver fördelas jämnt istället?

Det säger sig självt att för att skapa nya jobb behöver vi skapa nya behov eller dra nytta av de behov som redan finns. Många av dessa är såna som iallafall inte jag vill ha:

- Jag vill inte behöva ångestdämpande mediciner och lugnande. Sant, jag tycker det är skönt, men efentligen vill jag bara leva lugnt och känna att jag har ett värde utan att stressa och prestera bara för sakens skull.

- Jag vill inte behöva socker, alkohol eller nikotin. Sant, jag tycker det är gött, men jag använder det också för att känna mening. Och tur är väl det för jobbens skull. T om en och annan terapeut har kunnat få jobb pga detta.

- Jag vill inte behöva dagis. Sant, det är praktiskt och förskolelärarna gör ett bra jobb. Men egentligen vill jag ha tid att ta hand om mina barn själv eller tillsammans med min partner och mina nära.

- Jag vill inte ha behov av att bli bekräftad för mitt utseende eller status. Sant, det känns bra för stunden, men man blir aldrig nöjd. Jag vill vara nöjd.

Allt det här är så förbaskat primitivt!

Det är kan inte vara rimligt att t ex sträva efter en frodande läkemedelsindustri eller försäkringsbransch som ju bygger på människors sjukdomar och rädslor. Vi måste våga vara friska och trygga! Men hur kan vi det när jobben då försvinner samtidigt? Det går bara om vi delar på de resurser vi har.

Det Sverige jag ser idag är egoistiskt och institutionaliserat. Vi lever i en illusion om att vårt samhälle ser ut så som det borde eller måste göra, iallafall på ett ungefär. Men då glömmer vi att livet i grunden är absurt – vi vet inte vart vi kommer ifrån eller vart vi ska. Vi är utsatta för vår egen obegripliga existens vilket är en skrämmande tanke med också en ögonöppnare: saker och ting måste inte alltid vara vad de verkar vara!

Vi är fria att skapa vår egen värld, men så länge alla bara bryr sig om sin egen möjlighet inom ett samhälle med på förhand givna ramar kommer vi att upprätthålla dessa ramar och begränsa oss genom samhällets begränsningar. Låt oss ifrågasätta vårt samhälle, vår gemensamma sfär, de begränsningar vi väljer att utsätta oss för. Låt oss forma tankesmedjor, samarbeta, samtala och utforska våra innersta drömmar. Kanske kan vi då skapa en på riktigt hållbar och önsksvärd värld.

Vi behöver fråga oss vad vi sätter värde på. Människor som inte pressar sig själva bortom gränsen för sitt eget välmående genom att arbeta jämt och ständigt, har en massa energi över att ge av till sin omvärld – som vän, som familj, som kontakt. De kan fylla behov och ha ett högt värde trots att vi inte betalar för det. Den moderna lösningen är att skapa professionella jobb för att fylla dessa behov istället. Är det inte lite absurt!?

Vi behöver inte oroa oss för att människor ska bli lata och passiva bara för att vi inte trycker på jobbfrågan. En utveckling sker alltid, det är bara fråga om vilken sorts utveckling. Måste den vara mer och större, den kanske bara kan vara annorlunda och bättre?

En välmående, uppskattad människa är av naturen givande, kreativ och utåtgående i någon bemärkelse. Därför måste vi börja uppskatta varandra, se varandra och inte skambelägga dem som mår bra. För visst är det väl det vi gör när vi förväntar oss att alla ska instämma i fikabordets obligatoriska oroshärd. ”Det är lite mycket just nu”, ”jag sov lite dåligt men det tar man väl igen senare” osv. Vi utmålar oss själva som martyrer inför varandra på detta sätt.

Det är egentligen avskyvärt att se hur unga människor utan inkomst allt som oftast tvingas in i en ytlig säljbransch där de pressar sig själva att se behov där de inte finns, få andra människor att tro att de behöver produkter de inte behöver, och som en följd därav själva börja tro på sitt eget budskap. För ingen vill väl syssla med något man inte kan stå för?

Detta är visserligen en fantastisk egenskap hos människan – att vi förmår skapa mening där den inte verkar finnas. Den är i grunden en överlevnadsegenskap. Men det är också den som får människor att finna sig i förtryck, som får kvinnor i mellanöstern att försvara sina egna personliga fängelser i form av burkan, som får finansmän att förhöja sitt eget värde så till den grad att de anser det rimligt att tillförskaffa sig en egen rikedom på bekostnad av andras.

Jag har ingen specifik politisk agenda med detta inlägg. Jag tycker bara att vi någonstans måste våga släppa taget om de föreställningar som ger oss falsk trygghet och en endast tillfällig känsla av mening. Som sagt, om det är i någon tid på någon plats som det vore möjligt att våga ta risken för verkligt nytänkande, så är det väl i Sverige, här och nu!

Att nå kunskap utan logik – liknelse om berget bortom skogen

För många vetenskapsorienterade tänkare är induktiv och deduktiv logik eller rationell härledning förnuftets enda medel – det som ska garantera klarhet och förståelse. Jag har dock en fundering kring om det inte likaväl kan tänkas finnas andra sätt, andra kognitiva funktioner, som leder till klarhet och förståelse, även om själva utförandet kan vara svårt att analytisk kartlägga? En sådan förmåga behöver inte vara epistemologisk värdelös och kan till och med tangera ett högre förnuft. Det finns forskning som visar att logiken är starkt begränsad till och med när det kommer till att fatta triviala beslut som vilken bilmodell som passar en bäst utifrån en mängd listade egenskaper – när faktorer som ska vägas in överstiger runt fyra så visar det sig att den som bara ”går på känsla” i högre utsträckning väljer ”rätt” än den som rationellt försöker utvärdera och jämföra alternativen (http://illvet.se/manniskan/psykologi-beteende/kanslorna-ar-logiska). Likaså är det välkänt att de största vetenskapliga banbrytande idéerna föds genom ett stort mått av fantasi – först efteråt kan logiken i bästa fall kartlägga mekanismerna och orsakerna bakom varför en viss idé visar sig ”sann” eller ”användbar”. Jag skulle vilja påstå att vi alla har tillgång till och skulle kunna ha stor nytta av att använda den slags intuition/kreativitet som konstnärer av alla de slag redan använder sig av, i strävan efter ny kunskap. Denna handlar förslagsvis mer om att försätta sig i ett visst tillstånd som kanske kan beskrivas som ett slags ”lyssnande”, en öppensinnadhet gentemot det inre landskapet” eller en ”lyhörd intuition” som tillåter nya aspekter av tillvaron att uppenbaras. Oavsett vad vi kallar det (eller vad många andra redan valt att kalla det) är poängen följande, som jag vill illustrera med hjälp av nedanstående liknelse (som för övrigt i sig kan ses som ett icke-logiskt medel för tillägnande av kunskap).

Liknelse: ”Berget på andra sidan skogen”

Ett folk lever vi randen av en väldig, tät skog. Folket bär på en mytologi vars grund sedan länge är bortglömd. Denna säger att det på andra sidan skogen finns ett högt berg med väldiga slätter och vackra vattenfall. Människorna i byn har så länge de kan minnas försökt ta sig fram genom skogen, och med jämna mellanrum har de gjort genombrott, men aldrig har någon nått fram. Ingen som de fortfarande kan minnas har ens skymtat berget, och nu är det många som tvivlar på om det ens existerar. Tack vare tidigare generationers ansträngningar finns ett antal stigar som bär olika långt in i skogen men var och en leder till ett till synes oöverstigligt hinder. Många broar har byggts över djupa klyftor och vattendrag, repanordningar har konstruerats för att leda över vassa klippformationer och ett otal redskap och vapen har uppfunnits för att hugga sig fram genom vegetationen och fungera som försvar mot vilda rovdjur. De flesta i byn anser sig ha tagit sitt förnuft till fånga genom att helt låta bli att ens försöksa eftersom utsikterna att nå fram till berget ändå är så förtvivlat små att troligtvis aldrig skulle nå fram under sin egen livstid ändå. Istället väljer de att koncentrera sig på de dagliga bestyren och använda sin energi till utveckla det lilla samhälle de bor i. Men några envetna övertygade kvarstår som fortsätter i tidigare generationers spår med att sakta men säkert bana väg genom skogen. En och annan har påbörjat en egen stig, andra tar vid vid gamla hinder med övertygelsen att om andra lyckats ta sig en bit på detta sätt kan de också, förr eller senare måste väl skogen ändå ge vika! Det finns till och med en liten akademi vid vilken man kan lära sig om hur man banar väg genom skogen.
I byn bor även en ung tjej som inte har mycket till övers för vare sig samhällsbygget eller äventyrarnas mödosamma jobb. Hon brukar istället spendera dagarna med att planlöst strosa runt och drömma sig bort i sitt eget inre fantasilandskap. I fantasin har hon många gånger bestigit berget och låtit vattenfallen svalka sin kropp och därför känner hon inget fanatiskt behov av att nå dit i verkligheten. En sommardag börjar flickan vandra i motsatt riktning mot skogen. Hon går över vidsträckta ängar och vägen leder med dagarna försiktigt uppåt. Hon känner ingen saknad efter livet i byn så hon vandrar visslande vidare. En dag slår hon sig som många gånger förr ner att vila, lutar sig mot en solvarm klippa och sluter halvt sina ögonlock. Hon drömmer sig bort till historien om det vackra berget och låter tankarna sväva fritt bland molnen. Plötsligt blir hon medveten om att den inre bilden matchar vad hon ser med sina ögon. Hon har utsikt över skogen invid vilken hennes hemby är lokaliserad och på detta avstånd är skogen bara en mörk rand vid horisonten, men bakom den ser hon också en vit bergstopp skymta. Det existerar! Hon slår upp upprymt upp ögonen och betraktar nyfiket sin omgivning. Under dagarna som gått har hennes fötter lett henne upp på ett annat berg och hon ser från denna punkt inte bara skogen, byn och berget bortom, utan dessutom att skogen har en ände långt bort i väster och att det i flera andra riktningar också skymtar bergstoppar – berg vid vars fötter ingen ogenomtränlig skog växer…

Genom att ta några steg tillbaka och låta det inre seendet sväva fritt kan vi möjligen få en större helhetsblick och se våra valmöjligheter tydligare än om vi envisas med att brotta oss in genom snårig skog, analyserandes varje trädstam för sig. En metafysisk förklaringsmodell till varför detta skulle kunna fungera i praktiken vore om vi tänker oss att helheten/sanningen finns där och uppenbarar sig för oss, bara det att vi fortfarande har många outvecklade kognitiva förmågor som gör att signalerna vi tar emot endast är subtila. För den som är bunden i kategorier och envisas med att själv styra är det lätt att inte vara uppmärksam på hur varat talar till oss. Människans psyke fungerar så att det nästan uteslutande bara ser sånt som finns en definition på eller det som andra också pekar på finns där – tänk vad mycket som skulle kunna uppenbaras vore vi modiga nog att lyssna även till subtila förnimmelser! Det mytologiska inre ”bildlandskapet” fanns där långt före de högre kognitiva funktionerna. Efterhand lär de bli starkare vare sig nån satt ord på dem innan eller ej…

Älskar att låta tankarna sväva fritt över lanskapen och bland molnen när jag är ute och åker långfärdsbuss!

Luftslott

”the Nature of Creativity”

http://ocw.mit.edu/courses/linguistics-and-philosophy/24-263-the-nature-of-creativity-fall-2005/

Lyssnade just på en föreläsning av Irving Singer tillgänglig via opencourseware på ämnet ”the Nature of Creativity”. Några punkter i denna föreläsning är för mig särskilt intressanta. Dels att Singer framhåller hur människor motiveras av en längtan efter fullbordan snarare än en eftersträvan efter lycka, dels att vi utvecklas endast inom de områden där vi möter motstånd eller kritik och slutligen att en kreatör inte enbart skapar utifrån stunden utan ett element av vision/planering/vilja förlagd till en framtid också är av stor vikt. Gällande strävan efter fullbordan stämmer det väl med min iakttagelse av att människor tycks drivas av att ”bli hela”. Konsumtionssamhället är ett gott exempel på denna eftersträvan - det tycks mig som att människor hela tiden försöker fylla sina tomrum genom att stoppa i sig ”mer” eller lägga till fler dimensioner till sin identitetsuppfattning, vare sig det är i form av prylar, mat, upplevelser eller erfarenheter. Det är en synnerligen simpel logik som ligger bakom denna lösning på meningslöshetens gissel – om jag känner obehag av att vara ”tom” eller ”för lite” försöker jag helt enkelt fylla igen hålet eller växa. Tyvärr tror jag de flesta saker som står till buds är motsvarande ”tomma kalorier” - tillfällig näring eller tillfredsställelse, men vi blir snabbt hungriga igen. Jag tillhör de (få?) individer som inte kräver ständig lycka för att känna mening i livet, något jag upplever kan vara provocerande för vissa människor. Att fundera och problematisera eller reflektera över mörka, svåra och negativa ting i tillvaron betyder inte att jag inte är tillfreds eller uppskattar livet, tvärtom.

Vikten av att utsättas för kritik för att växa och påståendet att ett element av målmedvetenhet är grundläggande för den skapande och utvecklande individen är brännheta punkter för mig. För egen del upplever jag att kritik, framförallt självkritik, och ett ständigt fokus på framtiden visserligen är utvecklande och ofta närvarande element i en utveckingsprocess, men jag undrar om det inte finns mycket att vinna i kreativa sammanhang på att arbeta med precis det motsatta – att inte analysera och kritisera så mycket och att inte låta visioner ta fast form i planering alltför ofta. Dessa två idéer går igen på alla nivåer i vårt moderna västerländska samhälle - alla tycks överens om att stimulering genom konkurrens (en form av kritik) och nödvändigheten av minutiös planering är grundläggande för ett samhälle i utveckling. Men bara för att vi kan se något positivt i dessa processer undrar jag om det behöver utesluta att det finns ännu starkare krafter i andra – kanske till och med av att sätta motsatta processer i rörelse? Jag har länge hävdat att vårt samhälle är alldeles för starkt präglat av oro. Denna tycks vara en fundamentalt mänsklig egenskap som är starkt förknippad med vår förmåga att planera och tänka oss in i en framtid och som får näring ur att vi gärna uppehåller oss vid det förflutna som ältas om och om igen. Men bara för att oro ligger människan nära till hands betyder inte att den är eftersträvansvärd eller något vi är dömda att upprätthålla. Våra kognitiva funktioner är särskilt utvecklade just när de kommer till de processer som är knutna till induktivt resonemang och förmåga att föreställa sig en framtid, men jag är nyfiken på om vi inte har potential att utveckla helt andra kognitiva processer. Kanske vi kan förstärka eller t o m skapa nya banor i hjärnan som leder till en utveckling oavhängig ovan nämnda vedertagna tillvägagångssätt. Denna fråga ligger nära frågan om det finns alternativa epistemologiska funktioner i tillvaron – sätt att nå kunskap om världen att agera utifrån som inte tar vägen via det klassiska induktiva förnuftet. Ett konkret exempel: istället för att driva ett företag genom ständig jämförelse med konkurrerande företag och genom utstuderade planer, istället släppa lös en inutitionsbaserad verksamhet baserad på inspiration i nuet och vilande på en tillit till det egna företagets förmågor.

Mottaglig för inspiration

Tänk tanken att vi delar en inre värld. Visst tycks människors psyken har tillgång till urberättelser - de som syns i konstverk, drömmar och berättelser? Kan man resa i den? Är det detta som sker vid meditation? För mig tycks det som att vi när vi släpper vårt sunda förnuft och våra välupptrampade rationella tankebanor kan vi tillåta något nytt att uppenbara sig och ta plats. I meditation, när vi dansar, springer eller lyssnar på musik t ex för vi inspiration – det kan komma saker, tankar och idéer till oss som om de redan fanns där – de är  inte framtänkta, de är framsläppta! Tänk vad mycket spännande stoff där kanske finns som fortfarande inte har realiserats och manifesterats i vår yttre verklighet…

Fantisera mera

Det finns en väldig kraft i att drömma. Ibland känns det som att jag ska brista när jag tänker på alla möjligheter som hela tiden uppenbarar sig längs min väg på grund av min förmåga att drömma, både av tacksamhet och av ångest för att jag inte kan genomföra allt, särskilt inte på samma gång. Tänk om man kunde multiplicera sig själv och portionera ut de olika vägarna på olika kopior av sig själv? Indirekt kanske det fungerar lite så om man vågar uttala sina drömmar – andra människor kan förverkliga dem. Och vi hör ju alla ihop – tänk vad fantastiskt att kunna glädjas åt andras genomföranden och kreativa flöden som sina egna!? Det är förmodligen bara så en människa kan bli nöjd, om hon förmår se sig endast som en liten människa bland många, tillsammans ett större helt.  För övrigt kanske det räcker bara att drömma för att bidra till skapandeprocessen?

Det sägs ju att när en idé kommer vars tid är mogen, finns det inget som kan stoppa den – den föds hos många människor på helt skilda platser på samma gång. I denna drömmarnas värld är det som om alla sinnen möts – det är därför det är så fantastiskt bara att sväva bland dessa inre mytologiska världar. Inte alls ensamt eller fruktlöst, snarare ger man mer kraft åt den mänskliga skapandeprocessen. Det jag fantiserar om, längtar efter och drömmer om förstärker möjligheten av ett förverkligande, oavsett om det händer här och nu eller på andra sidan jorden om ett år. Är inte världen ett bevis på det? Var lägger människor sina tankar och sitt fokus? På katastroftänk (vältrar sig i adrenalinet som uppstår vid tanken på potentiell fara), rädsla för övergivenhet, flykt från ensamhet, begär efter materiella prylar och status.  Vi får katastrofer, utsatta människor, isolation, partnerdesperation, skilsmässor och ett outtömligt behov av större materiellt välstånd. Statustänket kan endast existera i en hierarkisk värld – sådan är den just nu, världen.

Beklagligt att folk generellt slutar vid sin hud och låter sitt ego uppta hela den personliga verkligheten. Rädda, isolerade och egocentrerade människor låter sällan sina drömmar flöda fritt – det leder till för mycken prestationsångest. Å andra sidan föds hela tiden nya fantastiska saker in i världen också – utan fantiserande, i sinnet nyskapande vetenskapsmän, konstnärer och entreprenörer skulle vi varit utan de oerhörda teknologiska framstegen, utan all fantastisk musik och gränsöverskridande möten. Längtan efter att kommunicera med nån på andra sidan jorden på ett ögonblick, att flyga – hur stort är inte det!?

Skulle vilja uppmana människor till att njuta av storslagna idéer – tänja på sina personliga tankars gränser för att se vad mer som skulle kunna skapas. När en idé har tänkts av tillräckligt många blir den nästan oundvikligen verklighet. Emellanåt blir det min tur att låta en kreativa idé nedkristalliseras till något klart, praktiskt och tydligt värt att satsa på. De stunderna är härliga, men på vägen och däremellan tänker jag glädjas åt resor bland potentialiteter och inspireras av mina  medmänniskor.

Forsen

Jag är kaos som söker stabilitet

Jag är kaos ur stabiliteten

som forsande vatten, stilla vid ytan

plötsligt slungad över en vass klippa

stabil och obeveklig

Det dånar i mina öron, floden rasar över sin grund

uppskrämd och överväldigad

av sin egen kraft och utsatthet, styrka och maktlöshet

ger inte värde åt ögon vid flodbanken

som ser ut över historien och släta ytor som formats

Tänk den som faller med detta vatten

varken bryter

eller skär sig

eller blöder

bara känner sig själv och smärtan som vassa livet

kluven, strömmande åter till sig själv

väckt till liv av det hårdaste motstånd 

forsande utforskande

stabil och kraftfull

Hon Gör Ont

Hon väntar med att andas lite för länge

håller inne, tung över bröstet

Vill så gärna ha drömmen att hon håller den för hårt – alldeles för hårt

desperationen följde med in i paradiset, färgar allt hon ser

Och nu ger hon luft åt sina farhågor, men inte de äkta

De snäpper till, lite för fort, smärtar andra

släpper ut, gör bröstet tyngre

Hon har drömmen nu, men bara på en punkt där hon nu fokuserar hårt – alldeles för hårt

På det lilla jaget utanför som är halva hon

Blundar för smärtan, uthärdar omedvetet sin egen rädsla

Alldeles i onödan

Ljudlig tystnad

Ljudlig tystnad

Som längtar efter att bli hörd, uttryckt

Som väcker längtan efter att få höra, uttrycka

Skriker, gapar tomhet

Språk utan ord

Lyfter mig högt utanför människan

Hennes vackra toner

Den vilda komplexiteten

Min övertygelse om att det hon säger är sant

Jag vill ta mig in

och ändå vara kvar utanför

för jag vet att i mitt eget språk är jag fast

Kanske de olika språken var en gåva

som ger oss möjlighet att lyfta oss utanför våra gränser

detta sjunger hon

om liv bortom döden, tystnad som blir till bilder och musik av största intensitet

öppnar, lyfter

får mig att längta hem