Vi krockar, får ont, tar smärtan med oss in i psyket – allvarliga samtal om framtiden väntar.
Jag sparkar bakut när någon annan försöker styra. Jag offrar gärna, men om du tvingar mig tar du bara. Att offra är att ge. Att ge gör man med hjärtat. Jag vill ge, kommer göra det, men inte på begäran. Be mig, jag säger inte nej – bara ge mig inga tvingande principer!
Men jag tror inte du tvingade, jag tror du desperat ville slippa känna svartsjuka, ville att det skulle vara rättfärdigat bara av sig självt – som i din kultur.
“En kvinna skall inte vara ensam med bara män”
Vem som helst inom din kultur skulle ha ändrat uppfattning om mig om de visste, sa du. Då vill jag bara vara vårdslös -rebellisk som mot mamma i tonåren – och söka upp dem och säga: “Jag har manliga vänner”, och i lördags hälsade jag på min manliga kusin som grillade med tre av sina manliga vänner. Ha!
Men jag är inte orolig, jag ser dig med mitt hjärta nu, och det är så ljust, så ljust! Vi känner varandra så djupt, men det är mycket som ska upp till ytan…
