Jag öppnade mitt hjärta igen. Märkte inte när det stängdes. Denna envisa strävan efter att artikulera och ge fast form åt det mystiska snörpte åt kärleken och även det mystiska självt. Språket, orden, minnena – gör att vi kan artikulera, mainfestera men också abstrahera och behandla tankarna i en form, i illusionen om att man därigenom uppnår mer förståelse för det som först ingav de första orden. Men man måste skapa dem på nytt varje stund man önskar närma sig det där. Det är inte som att lägga fakta på minnet, osynligt för vem som helst som försöker tolka om orden håller insikt eller inte.
Jag älskar denna ljusa verklighet. Jag älskar att den sökte mig, tacksam för att jag mindes. Hur enkelt det är att bara känna med hjärtat – fysiskt känna efter med bröstkorgen. Det pirrar i mig och jag längtar efter att möta varje kommande stund, för att se vad jag redan vet – att det funkar. Att det är värt risken – att det är värt att satsa på att låta allt som strömmar in och ut gå via hjärtat. Oavsett vad oron i maggropen säger, eller vanan i huvudet, eller minnena, fördomarna.
