Att sova och höra sina tankar, ta med dom upp.
Jag tänkte orden ”konstigt att sådana kontraster dras till varandra”, hade mig och mannen i åtanke, och såg samtidigt en bild av smulor som föll ner på bordet när jag nafsade i mig kakor (känsla i mun som jag kände). Mannen är så pedant, skulle aldrig smula.
jag föll in i denna sömn medan jag läste en bok vars innehåll speglas i dess form, och handlar om själen, sinnet och naturen som möts i frågan om döden.
Att förlora någon som man älskar. Smärtan. Jag älskar mannen. han älskade sin bror som han förlorade. Men mannen tog också, och jag undrade hur han kunde, medan jag föll i sömn.
Vad kände du? Hur kunde du?
Men jag sov inte tillräckligt djupt för att reflektionen inte skulle kunna nudda vid det som rörde sig i mitt sinne. Jag väckte mig. Tänkte på kontraster, på döden, på livet.
Min blick föll på min mammas tavlor. En oljemålning på några vita blommor som slagit ut på en murrig grund av löv, stjälkar, grund (inte gräs). Är det så att världen är ”the unconcealed” som Heidegger pratar om, eller ”that which unfolds” som Bohm pratar om? Att vi lever i det uppenbarade, mot bakgrund av något som är, men inte är det ?
Jag glider med blicken över till nästa tavla och ser havet som sträcker sig mot horisonten och omsluter några släta klipp-öar iförgrunden. Med en blixtsnabb association utan fart minns jag orden som sades under gårdagens strandpromenad med mamma. Vi såg ut över havet, klipporna, och mamma säger att Jesus sa om sig själv, inte bara ”jag är vägen, sanningen och livet”, utan även att han är vattnet. Och kärlek är också allt detta. Jag sa : ”Havet är ständigt föränderligt, av sig självt rörligt, men ändå alltid detsamma”. Nu tänker jag dock att havet rör sig i sig självt, men kanske med hjälp av vind, marken som innehållande kärl.
Men det känns djupt inne i mig att världen och alltet, med livet däri, är just såsom havet som drar blicken mot horisonten – bortom sig självt.
Nästa tavla visar också ett hav och klippor, men omvänt – med perspektivet utifrån havet uppå klippöar. Och på mittön finns hus. I husen bor människan, det vet vi, det ligger i husets horisont.
Ytterligare en tavla visar en forsande bäck, som far över stenar mot bakgrund av en skog. Den stör mig lite, som att dess mening inte är lika klar, och jag gillar ju min stund av klarhet. Det är som att den nu säger emot vad jag just skrivit – det som lutar åt att låta havet vara den fullständiga analogin. Tavlan säger: Ja, vattnet är viktigt, men det rinner över den hårda verkligheten bakom, kärlet är essentiellt det med, liksom det du möter vid horisonten.
Och jag som bara vill omslutas av kärleken, simma i havet. ”Du kan vara i vattnet, men utforska horisonten med blicken och känna sanden mellan tårna ändå”. Den sista tavlan indikerar att jag som vatten kan röra mig över mark genom skog, men det som tar emot är nog att jag kan känna hur hård den är. Verkligheten. Men nog vet jag att jag aldrig kan förneka att mitt intresse ligger i det mystiska, alltid drar mig vidare, kommer om och om igen föra mig till spänning, spänna mig.
Den sista tavlan har jag målat själv. Den består av raka mörkgrå bokstammar som står på djupröd mark, och försvinner upp i ljusgröna lövverk. Det lustiga är att jag nu ser hur dessa länkar sträcker sig uppåt som om de skulle fortsätta förbi det gröna, som om lövveket inte tillhörde dem själva, samtidigt som botten på stammarna står som fötter på marken snarare än att de rotar i den och tar kraft ur sitt ursprung.
Är det jag?
