Vad är min eftersträvan här i livet?
Min önskan är att leva väldigt öppet, i en öppen känsla, där jag har god utsikt över vad som möter mig på min väg. Jag vill, inte skriva “jag”, “min”, vara så tydlig med logiska övergångar mellanord. Och “jag” har blivit fult.
Öppen, innerlig, viljande, accepterande, längtande. Frid i hemmet. Frid, bara frid, en grund att hämta kraft ur, en famn att vila i. Men livet aktivt, sprudlande, med livsglädje, kreativitet, spontanitet.
Vil bara träffa min man med innerlighet, längtan till honom, intresse, öppenhet. Not tainted by dåligt samvete, kontrollbehov, anklaganden, sånt som drar ner, stänger, krampar, blockar. Fixa idéer.
Jag vill inte hänga upp mitt liv på någon annan, jag vill inte svartmåla relationen, ha något att skylla på utanför, något att projicera min olycka på, någon att vara besviken på. Jag vill inte att han gör så mot mig heller – hänger upp sitt liv på mig, är besviken på mig, kräver av mig, stjäl min uppmärksamhet när han inte behöver den.
SJälvklarhet för varann, vid varandras sida med blicken utåt! Men om vi har varandra i ryggen, kan vi se varandra i ögonen igen? Jag vill möta livet i dina ögon, smärtan i din själ.
Yoga tillsammans, förundras, älska, be, utforska. Ingen klump tack, ingen boja. Smärta, utmaningar, problem, javisst, men ingen olycka, snälla ingen underliggande olycka. Får jag undanbe det? Snälla? Låt oss ta i olyckan om den kommer, föra den till dess djupaste punkt, se in, eftersträva insikt.
Om jag är en hjälp för dig så är det min glädje, men vi måste alla hjälpa oss själva i första hand. Eller? Nej, jag vet inte. Jo, en hjälp för mig kan vara att hjälpa dig, men får det vara mitt motiv?
Så hur gör man?
Är det bara jag som har svårt att ta ansvar för mitt eget liv och släppa taget mentalt om min man?
Det känns som att jag bara vill kränga av mig det här. Vill så desperat få öppna mitt hjärta igen. Känns som att förhållandet är förknippat med så mycket bekymmer. Tärande, gnagande. Jag tycker inte om mig själv, är inte nöjd med mitt liv, kan inte slappna av. Jag vill slappna av, släppa oron, men jag får för mig att jag inte kan det i det här förhållandet. Det är som att vårt förhållande är en kamp mellan “jag” – en. Känner mig ofta dålig, minst sagt, för att jag vill något för mig själv, för att jag säger “jag”. Men jag har fortfarande ett jag, som hänger ihop med något dåligt just nu. Kanske svaret tillslut är att släppa jaget, att inte behöva hävda något i dess namn, ge plats åt det, men hur ska jag, som fortfarande faktiskt är “JAG”, komma dithän? Jag är inte beredd att tro på det svaret än. Och jag är inte beredd att släppa mig själv för att ge utrymme åt hans knuffande, härskande “jag”.
Jag pallar inte planera, beräkna, ta hänsyn till, vara medveten om och fundera över hans steg – kolla så att de matchar mina.
Det är som att jag hela tiden sneglar på hans fötter för att hålla takten med dem, eller forcera honom att hålla takten med mina, så jag glömmer se efter vart jag går!!!! Kan vi inte bara lita på att vi följs åt, håller jämna steg i kärleken, hjärtat – att vi ska till samma plats. Men våra vägar kanske är olika, kanske inte alltid matchar på ytan. Så låta dem vara oregelbundna då! Men utan att fokusera så starkt på oregelbundenheten, oron.
Vad är jag rädd för då? För jag är rädd, det är jag. För att bli anklagad, för att han ska tycka jag är dålig, bli arg, försöka ändra på mig. Rädd för att han ska tycka att jag är fel för honom. För om han uttrycker negativitet gentemot mig kan jag inte strunta i det. Jag börjar oroa mig igen, eller så ställer jag mig i försvarsposition. Kan inte slappna av, håller knuten i magen vid liv, skölden över bröstet, skyddande det blödande såret.
Jag är inte rädd för att jag kanske är fel för honom, men jag är rädd för att känna hans rädsla för att det kanske är så. För då känner jag mig dålig. Känns som att han har en tendens att bli arg om jag bekräftar hans oro. När jag uttrycker “jag”, då är jag en sån där förbannad individualist som han inte vill ha.
Mitt problem är att jag inte kan strunta i. Det är klart jag inte kan strunta i!!!!! Särskilt inte i honom. Om man ska leva sitt liv med någon, kan man väl inte strunta i honom? Då måste man väl prioritera honom? Men jag känner att jag måste få prioritera mig själv, ofta, utan att bli ifrågasatt, anklagad för egoism. Jag behöver mycket tid för mig själv – alltså utrymme, mycket utrymme! Han får gärna vara i det, men jag vill inte tvinga in honom där. Och jag vill att han ska få och ta utrymme – men inte tvinga mig att vara i det, eller tvinga ut mig utanför honom.
Åh, snälla, uppenbara det utrymmet som är det största, som inte inkränktar, utestänger, konkurrerar med andra utrymmen. Finns det?
