Igår kväll, strax innan midnatt, när jag precis hade somnat till och låg i drömmar, vaknade jag av att TV’n i vardagsrummet utanför mitt rum slogs på. “Vad konstigt”, tänkte jag, och drog av mig täcket och gick mot dörren för att kolla. Men så försvann ljudet igen, och när jag öppnade dörren och tittade ut var TV’n avstängd. “Ännu konstigare, jag måste ha hallucinerat”, tänkte jag, och gick och lade mig igen. Men några minuter senare hände det igen. Den här gången öpnnade jag dörren och såg att TV’n verkligen var på. Något musikprogram. Jag tog kontrollen och stängde av. Då hörde jag samma ljud från ett annat rum, och förstod att även min lillebrors TV hade slagits på. Jag gick dit och stängde av den också.
Det var oväder ute, med väldigt kraftiga vindar, så jag hade inte svårt att tro att det kanske var något med elektriciteten som orsakade det. Men oavsett vilken förklaringen kunde vara, var jag ändå uppskrämd eftersom jag dessutom var hemma ensam, och tankar på “övernaturlighet” var svåra att undvika. Jag ringde min fästman, (som skrämde upp mig mer och bad mig kolla under sängen, haha!), tände lampan i hallen och såsmåningom kunde jag somna in.
Idag gick jag till min spirituella vägledare, ett medium som heter Lena. Vi ses några gånger om året sen fyra, fem år tillbaka då hon hjälpte mig att utveckla min intuitiva förmåga, lärde mig tibetansk healing och till och med att “tala med döda”. Numera kommer jag dit mest för att få prata med en likasinnad, någon som jag vet förstår, som talar med kärlek och känner mig för den jag verkligen är.
Jag har varit väldigt spänd, sprängfylld av onödig oro och låtit mina rädslor gå ut över mitt välmående och min omgivning mycket på sistone. Häromveckan insåg jag att det som var fel var att jag inte längre tänker med hjärtat. Öppet och i kärlek, tillit. Lena och jag pratade om detta, och sedan gav hon mig lama fera – healing. Jag kunde inte riktigt slappna av och släppa taget om alla tankar under helingen, och jag kände mig mest tung och trött av healingen, men det var skönt att bara ligga där också. Efteråt dock, när jag öppnade ögonen, kändes allt mycket skarpare och klarare i rummet och ganska snart kände jag den där välbekanta varma, ljusa närvaron av kärlek strömma till, utifrån och igenom mitt hjärta igen. Jag fällde några tårar, dels av tacksamhet, såsom när man kommit hem efter en lång, svår resa men också av smärta för att jag insåg hur mycket jag saknar det. Livet sett genom hjärtat!
Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, nynnande små truddelutter, och med ren glädje inombords funderade jag på om jag kunde ringa nån och träffas, men kom inte på någon.
Väl hemma igen satte jag mig vid pianot och spelade. Pianot hade en ljuvligare klang än vanligt, tonerna följdes smärtsamt perfekt med varandra och jag kom att tänka på gamla tider, gymnasiet, då jag spelade varje dag. Jag hade en pianolärarinna som jag älskade väldigt mycket och som älskade mig. Vi pratade mycket om djupa saker, brukade ta en cigg tillsammans efter lektionen. Hennes son hade nyligen tagit livet av sig – ställt sig på spåret. Jag hade nyligen mist min bror. Vi pratade om döden mycket, och följaktligen om liv, tro, hopp och kärlek också. Medan jag satt där och spelade tänkte jag på att hon betytt mycket för mig. Kanske hon ville träffas?
Så jag ringde henne nyss och hon svarade. Det visade sig att hennes dotter tog livet av sig för sex veckor sedan.
Ja, vad säger man?
Hon berättade om sin smärta, familjens, barnbarnets. Dotterns dotter, som ska börja gymnasiet nu. Jag frågade om hon ville ha hjälp med något, om hon ville ses. Hon kunde inte nu, men sen. Jag märkte att hon var glad att prata med mig. Jag sa att jag bara fått ett infall, och att det är för att hon har betytt mycket för mig. Påminde henne om att vi pratade mycket, om hennes son, då. Jag sa att det var tack vare henne som jag kom i kontakt med Malin, en schaman, medium, som hade medlat mellan min pianolärarinna och hennes döde son och man.
(Jag fick höra om det, blev nyfiken, vågade inte gå, visste inte vad jag skulle tro, hoppades att det var sant att man kan få prata med sina döda! Det tog ett halvår, men sen gick jag dit – och för första gången bekräftade någon all den kärlek som jag i själen var.
Såsmåningom ledde mitt öppna hjärta till att jag träffade Lena och vågade fråga om hon ville bli min personliga lärare. Det ville hon. Hon frågade; “Vem är Bengt?” första gången jag kom till henne, Min pappa hette Bengt. Och på den vägen var det. Hos Lena har jag varit idag, och hon hjälpte mig till mitt hjärta igen, och bara därför var jag öppen för tanken att ringa till min pianolärarinna som jag inte pratat med på fem, sex år.)
Då sa hon att Malin ju inte är kvar, men hon känner ett annat medium som hon kanske ska gå till. Hon vet ju att dottern finns på något sätt, bland annat därför att hennes barnbarn, dotterdottern, har fått vara med om mycket konstigheter på sistone. Bland annat brukar Tv’n slås av och på…
(Jag ringde Lena och berättade, och hon sa att det alltid är skönt att höra sånt här och bli påmind om att det är mycket vi inte förstår.)
