Jag tror kärlek handlar mycket om att komma över gränser. Därför skapar kärlek utrymme. I utrymme har jag tidigare påstått att möjlighet till att ”se klart” (som filosofi handlar om egentligen) blir större, och fler samband blir tydliga. När jag skuylle leta material till ett tal om kärlek som jag skulle hålla vid ett filosoficafé i maj stötte jag på ett citat av Nisargadatta Maharaj, en indisk hinduisk spirituell ledare, guru och Advaita Vedanta–filosof som levde från 1897 till 1981. Citatet lyder;
”When I see that I am nothing, that is wisdom, When I see that I am everything, that is love, my life is a movement between these two”.
Kärlek är att förstå att man är “allt”. Kanske kan vi tolka detta som att kärlek är att sudda ut gränsen för vad som är jag själv och vad som ligger bortom i en förståelse av att allt hänger samman.
I Alberto Villoldos bok “schamansk Healing”, vad än man må tycka om sådana ämnen, stötte jag på en parallel till detta citat. Det var i en passage som handlade om en kvinnlig inka-indiansk schaman vid namn ”Dona Laura” som hade den ovanliga förmågan att kunna byta skepnad. Vare sig vi tolkar det här bokstavligt eller mytologiskt så ger det ett bra exempel på vilken slags mystisk livfilosofi man kan finna bland ursprungsfolken i Sydamerika.
Hon sade;
När man förstått att man i sina celler är exakt samma som allt annat, inte mer betydelsefull än en insekt, inte heller mindre betydelsefull än solen, då kan man byta form till vad man vill.
Dvs, då har man nått livets hemlighet, kommit bortanför barriärerna, definitonerna av vad som är jag och inte. Man har skapat utrymme.
Kanske kan man säga att utrymmet bekraftar sig självt för oss, genom sådana här samband…
