För många vetenskapsorienterade tänkare är induktiv och deduktiv logik eller rationell härledning förnuftets enda medel – det som ska garantera klarhet och förståelse. Jag har dock en fundering kring om det inte likaväl kan tänkas finnas andra sätt, andra kognitiva funktioner, som leder till klarhet och förståelse, även om själva utförandet kan vara svårt att analytisk kartlägga? En sådan förmåga behöver inte vara epistemologisk värdelös och kan till och med tangera ett högre förnuft. Det finns forskning som visar att logiken är starkt begränsad till och med när det kommer till att fatta triviala beslut som vilken bilmodell som passar en bäst utifrån en mängd listade egenskaper – när faktorer som ska vägas in överstiger runt fyra så visar det sig att den som bara “går på känsla” i högre utsträckning väljer “rätt” än den som rationellt försöker utvärdera och jämföra alternativen (http://illvet.se/manniskan/psykologi-beteende/kanslorna-ar-logiska). Likaså är det välkänt att de största vetenskapliga banbrytande idéerna föds genom ett stort mått av fantasi – först efteråt kan logiken i bästa fall kartlägga mekanismerna och orsakerna bakom varför en viss idé visar sig “sann” eller “användbar”. Jag skulle vilja påstå att vi alla har tillgång till och skulle kunna ha stor nytta av att använda den slags intuition/kreativitet som konstnärer av alla de slag redan använder sig av, i strävan efter ny kunskap. Denna handlar förslagsvis mer om att försätta sig i ett visst tillstånd som kanske kan beskrivas som ett slags “lyssnande”, en öppensinnadhet gentemot det inre landskapet” eller en “lyhörd intuition” som tillåter nya aspekter av tillvaron att uppenbaras. Oavsett vad vi kallar det (eller vad många andra redan valt att kalla det) är poängen följande, som jag vill illustrera med hjälp av nedanstående liknelse (som för övrigt i sig kan ses som ett icke-logiskt medel för tillägnande av kunskap).
Liknelse: “Berget på andra sidan skogen”
Ett folk lever vi randen av en väldig, tät skog. Folket bär på en mytologi vars grund sedan länge är bortglömd. Denna säger att det på andra sidan skogen finns ett högt berg med väldiga slätter och vackra vattenfall. Människorna i byn har så länge de kan minnas försökt ta sig fram genom skogen, och med jämna mellanrum har de gjort genombrott, men aldrig har någon nått fram. Ingen som de fortfarande kan minnas har ens skymtat berget, och nu är det många som tvivlar på om det ens existerar. Tack vare tidigare generationers ansträngningar finns ett antal stigar som bär olika långt in i skogen men var och en leder till ett till synes oöverstigligt hinder. Många broar har byggts över djupa klyftor och vattendrag, repanordningar har konstruerats för att leda över vassa klippformationer och ett otal redskap och vapen har uppfunnits för att hugga sig fram genom vegetationen och fungera som försvar mot vilda rovdjur. De flesta i byn anser sig ha tagit sitt förnuft till fånga genom att helt låta bli att ens försöksa eftersom utsikterna att nå fram till berget ändå är så förtvivlat små att troligtvis aldrig skulle nå fram under sin egen livstid ändå. Istället väljer de att koncentrera sig på de dagliga bestyren och använda sin energi till utveckla det lilla samhälle de bor i. Men några envetna övertygade kvarstår som fortsätter i tidigare generationers spår med att sakta men säkert bana väg genom skogen. En och annan har påbörjat en egen stig, andra tar vid vid gamla hinder med övertygelsen att om andra lyckats ta sig en bit på detta sätt kan de också, förr eller senare måste väl skogen ändå ge vika! Det finns till och med en liten akademi vid vilken man kan lära sig om hur man banar väg genom skogen.
I byn bor även en ung tjej som inte har mycket till övers för vare sig samhällsbygget eller äventyrarnas mödosamma jobb. Hon brukar istället spendera dagarna med att planlöst strosa runt och drömma sig bort i sitt eget inre fantasilandskap. I fantasin har hon många gånger bestigit berget och låtit vattenfallen svalka sin kropp och därför känner hon inget fanatiskt behov av att nå dit i verkligheten. En sommardag börjar flickan vandra i motsatt riktning mot skogen. Hon går över vidsträckta ängar och vägen leder med dagarna försiktigt uppåt. Hon känner ingen saknad efter livet i byn så hon vandrar visslande vidare. En dag slår hon sig som många gånger förr ner att vila, lutar sig mot en solvarm klippa och sluter halvt sina ögonlock. Hon drömmer sig bort till historien om det vackra berget och låter tankarna sväva fritt bland molnen. Plötsligt blir hon medveten om att den inre bilden matchar vad hon ser med sina ögon. Hon har utsikt över skogen invid vilken hennes hemby är lokaliserad och på detta avstånd är skogen bara en mörk rand vid horisonten, men bakom den ser hon också en vit bergstopp skymta. Det existerar! Hon slår upp upprymt upp ögonen och betraktar nyfiket sin omgivning. Under dagarna som gått har hennes fötter lett henne upp på ett annat berg och hon ser från denna punkt inte bara skogen, byn och berget bortom, utan dessutom att skogen har en ände långt bort i väster och att det i flera andra riktningar också skymtar bergstoppar – berg vid vars fötter ingen ogenomtränlig skog växer…
Genom att ta några steg tillbaka och låta det inre seendet sväva fritt kan vi möjligen få en större helhetsblick och se våra valmöjligheter tydligare än om vi envisas med att brotta oss in genom snårig skog, analyserandes varje trädstam för sig. En metafysisk förklaringsmodell till varför detta skulle kunna fungera i praktiken vore om vi tänker oss att helheten/sanningen finns där och uppenbarar sig för oss, bara det att vi fortfarande har många outvecklade kognitiva förmågor som gör att signalerna vi tar emot endast är subtila. För den som är bunden i kategorier och envisas med att själv styra är det lätt att inte vara uppmärksam på hur varat talar till oss. Människans psyke fungerar så att det nästan uteslutande bara ser sånt som finns en definition på eller det som andra också pekar på finns där – tänk vad mycket som skulle kunna uppenbaras vore vi modiga nog att lyssna även till subtila förnimmelser! Det mytologiska inre “bildlandskapet” fanns där långt före de högre kognitiva funktionerna. Efterhand lär de bli starkare vare sig nån satt ord på dem innan eller ej…
