Boka tid för andlig rådgivning

Var: Eriksberg, Uppsala.

Prisförslag: 150 kr/45 min  (du betalar i efterhand och endast om du tycker det var värt det)

Detta innebär att jag läser av dig och de energier som omger dig. Om det är någon/ något som vill förmedla sig till dig fungerar jag som en kanal för att göra budskapen tydligare. Om du är en sökare och har mycket funderingar kring livet kan det vara givande att tillsammans med någon annan tillåta den andliga världen att komma närmare. Stunden visar vad som skall komma fram och du behöver inte ha någon särskild anledning för att komma. Vill du veta något särskilt eller få kontakt med en avliden anhörig kan jag ställa frågan och vanligtvis får jag svar, men det är inte alltid meningen att vi ska veta allt och jag ber dig komma med ett öppet sinne. Det är viktigt att ha vördnad inför det okända och minnas att vi i första hand behöver ha tillit till den varma livsenergin ”kärleken” när vi söker vägledning i våra liv.

Kort om relevant bakgrund: Jag upptäckte min förmåga att se inre bilder (och sedermera även höra ljud, känna känslor, förnimma på olika sätt) som har med människorna runt omkring mig att göra, vid 15 års ålder. Sedan dess har jag förfinat denna förmåga i takt med att jag har lärt känna mig själv, lärt mig ha tillit till Gud (kärleken/ världssjälen/ nuet) och genom möten med andra människor med liknande förmågor. Nu använder jag mig av denna sida av mig själv för att hjälpa andra att komma i kontakt med de djupare sidorna av sig själva och de gränslösa möjligheter och mystiska aspekter av livet som finns att tillgå för den som vill komma loss från den vanliga stagnerade världsbilden som samhället presenterar.

Jag har även en kandidatexamen i filosofi med biämne kognitiv neurovetenskap och håller gärna diskussioner om metafysik, andlighet och livsfilosofi även på analytisk nivå. Det kan vara nog så givande även om jag  anser det vara en begränsad form av kommunikation.

Kontakt: Varmt välkommen att maila  eller ringa mig för tidsbokning eller mer information:

E-post: cia_ok@hotmail.com

Tel.nr: 0730-837127

Jag tror kärlek handlar mycket om att komma över gränser. Därför skapar kärlek utrymme. I utrymme har jag tidigare påstått att möjlighet till att ”se klart” (som filosofi handlar om egentligen) blir större, och fler samband blir tydliga. När jag skuylle leta material till ett tal om kärlek som jag skulle hålla vid ett filosoficafé i maj stötte jag på ett citat av Nisargadatta Maharaj, en indisk hinduisk spirituell ledare, guru och Advaita Vedanta–filosof som levde från 1897 till 1981. Citatet lyder;

”When I see that I am nothing, that is wisdom, When I see that I am everything, that is love, my life is a movement between these two”.

Kärlek är att förstå att man är “allt”. Kanske kan vi tolka detta som att kärlek är att sudda ut gränsen för vad som är jag själv och vad som ligger bortom i en förståelse av att allt hänger samman.

I Alberto Villoldos bok “schamansk Healing”, vad än man må tycka om sådana ämnen, stötte jag på en parallel till detta citat. Det var i en passage som handlade om en kvinnlig inka-indiansk schaman vid namn ”Dona Laura” som hade den ovanliga förmågan att kunna byta skepnad. Vare sig vi tolkar det här bokstavligt eller mytologiskt så ger det ett bra exempel på vilken slags mystisk livfilosofi man kan finna bland ursprungsfolken i Sydamerika.

Hon sade;

När man förstått att man i sina celler är exakt samma som allt annat, inte mer betydelsefull än en insekt, inte heller mindre betydelsefull än solen, då kan man byta form till vad man vill.

Dvs, då har man nått livets hemlighet, kommit bortanför barriärerna, definitonerna av vad som är jag och inte. Man har skapat utrymme.

Kanske kan man säga att utrymmet bekraftar sig självt för oss, genom sådana här samband…

Hon väntar med att andas lite för länge

håller inne, tung över bröstet

Vill så gärna ha drömmen att hon håller den för hårt – alldeles för hårt

desperationen följde med in i paradiset, färgar allt hon ser

Och nu ger hon luft åt sina farhågor, men inte de äkta

De snäpper till, lite för fort, smärtar andra

släpper ut, gör bröstet tyngre

Hon har drömmen nu, men bara på en punkt där hon nu fokuserar hårt – alldeles för hårt

På det lilla jaget utanför som är halva hon

Blundar för smärtan, uthärdar omedvetet sin egen rädsla

Alldeles i onödan

Ljudlig tystnad

Som längtar efter att bli hörd, uttryckt

Som väcker längtan efter att få höra, uttrycka

Skriker, gapar tomhet

Lyfter mig högt utanför människan

Hennes vackra toner

Den vilda komplexiteten

Min övertygelse om att det hon säger är sant

Jag vill ta mig in

och ändå vara kvar utanför

för jag vet att i mitt eget språk är jag fast

Kanske de olika språken var en gåva

som ger oss möjlighet att lyfta oss utanför våra gränser

detta sjunger hon

om liv bortom döden, tystnad som blir till bilder och musik av största intensitet

öppnar, lyfter

får mig att längta hem

I oplanerat utrymme får slumpen plats

I slumpen kan sammanträffanden uppenbara sig

Sammanträffanden kittlar, som om de vore ledtrådar till livets gåta

De gör livet värt att leva, ledtrådarna

De är svar i sin fråga. Svaret

För resten av mitt liv vill jag möta ledtrådar

Då duger bara att fråga den största frågan, att se den största gåtan

Den som man löper minst risk att kunna lösa

Den som leder in på vägar som ger svar, men inte hela svaret

Vägar som man får kämpa på, men utan en deadline – utan linjen som går mellan liv och död. Utan den.

Det är bara frågan om livet som sträcker sig bortom döden.

Livets gåta kan bara bli löst bortom döden, bortom livet, om alls

Det är det fina med det

För resten av mitt liv får jag göra det som inte tar slut vid döden, i min tanke på den.

Gåtan kan få sitt svar bortom döden,

ger mig hopp i livet, vägleder mig…

genom sina ledtrådar

Att sova och höra sina tankar, ta med dom upp.

Jag tänkte orden ”konstigt att sådana kontraster dras till varandra”, hade mig och mannen i åtanke, och såg samtidigt en bild av smulor som föll ner på bordet när jag nafsade i mig kakor (känsla i mun som jag kände). Mannen är så pedant, skulle aldrig smula.

jag föll in i denna sömn medan jag läste en bok vars innehåll speglas i dess form, och handlar om själen, sinnet och naturen som möts i frågan om döden.

Att förlora någon som man älskar. Smärtan. Jag älskar mannen. han älskade sin bror som han förlorade. Men mannen tog också, och jag undrade hur han kunde, medan jag föll i sömn.

Vad kände du? Hur kunde du?

Men jag sov inte tillräckligt djupt för att reflektionen inte skulle kunna nudda vid det som rörde sig i mitt sinne. Jag väckte mig. Tänkte på kontraster, på döden, på livet.

Min blick föll på min mammas tavlor. En oljemålning på några vita blommor som slagit ut på en murrig grund av löv, stjälkar, grund (inte gräs). Är det så att världen är ”the unconcealed” som Heidegger pratar om, eller ”that which unfolds” som Bohm pratar om? Att vi lever i det uppenbarade, mot bakgrund av något som är, men inte är det ?

Jag glider med blicken över till nästa tavla och ser havet som sträcker sig mot horisonten och omsluter några släta klipp-öar iförgrunden. Med en blixtsnabb association utan fart minns jag orden som sades under gårdagens strandpromenad med mamma. Vi såg ut över havet, klipporna, och mamma säger att Jesus sa om sig själv, inte bara ”jag är vägen, sanningen och livet”, utan även att han är vattnet. Och kärlek är också allt detta. Jag sa : ”Havet är ständigt föränderligt, av sig självt rörligt, men ändå alltid detsamma”. Nu tänker jag dock att havet rör sig i sig självt, men kanske med hjälp av vind, marken som innehållande kärl.

Men det känns djupt inne i mig att världen och alltet, med livet däri, är just såsom havet som drar blicken mot horisonten – bortom sig självt.

Nästa tavla visar också ett hav och klippor, men omvänt – med perspektivet utifrån havet uppå klippöar. Och på mittön finns hus. I husen bor människan, det vet vi, det ligger i husets horisont.

Ytterligare en tavla visar en forsande bäck, som far över stenar mot bakgrund av en skog. Den stör mig lite, som att dess mening inte är lika klar, och jag gillar ju min stund av klarhet. Det är som att den nu säger emot vad jag just skrivit – det som lutar åt att låta havet vara den fullständiga analogin. Tavlan säger: Ja, vattnet är viktigt, men det rinner över den hårda verkligheten bakom, kärlet är essentiellt det med, liksom det du möter vid horisonten.

Och jag som bara vill omslutas av kärleken, simma i havet. ”Du kan vara i vattnet, men utforska horisonten med blicken och känna sanden mellan tårna ändå”. Den sista tavlan indikerar att jag som vatten kan röra mig över mark genom skog, men det som tar emot är nog att jag kan känna hur hård den är. Verkligheten. Men nog vet jag att jag aldrig kan förneka att mitt intresse ligger i det mystiska, alltid drar mig vidare, kommer om och om igen föra mig till spänning, spänna mig.

Den sista tavlan har jag målat själv. Den består av raka mörkgrå bokstammar som står på djupröd mark, och försvinner upp i ljusgröna lövverk. Det lustiga är att jag nu ser hur dessa länkar sträcker sig uppåt som om de skulle fortsätta förbi det gröna, som om lövveket inte tillhörde dem själva, samtidigt som botten på stammarna står som fötter på marken snarare än att de rotar i den och tar kraft ur sitt ursprung.

Är det jag?

Jag öppnade mitt hjärta igen. Märkte inte när det stängdes. Denna envisa strävan efter att artikulera och ge fast form åt det mystiska snörpte åt kärleken och även det mystiska självt. Språket, orden, minnena – gör att vi kan artikulera, mainfestera men också abstrahera och behandla tankarna i en form, i illusionen om att man därigenom uppnår mer förståelse för det som först ingav de första orden. Men man måste skapa dem på nytt varje stund man önskar närma sig det där. Det är inte som att lägga fakta på minnet, osynligt för vem som helst som försöker tolka om orden håller insikt eller inte.

Jag älskar denna ljusa verklighet. Jag älskar att den sökte mig, tacksam för att jag mindes. Hur enkelt det är att bara känna med hjärtat – fysiskt känna efter med bröstkorgen. Det pirrar i mig och jag längtar efter att möta varje kommande stund, för att se vad jag redan vet – att det funkar. Att det är värt risken – att det är värt att satsa på att låta allt som strömmar in och ut gå via hjärtat. Oavsett vad oron i maggropen säger, eller vanan i huvudet, eller minnena, fördomarna.